Never loose your stuff
Jag tänkte att en gång ska jag förklara hela tanken med stuff. Sen tänkte jag inte idag men sen så tänkte jag ändå what the hell!
The stuff confession
Stuff är allt som du har omkring dig som du kanske inte ens tänker på att du har, men som bara finns där och gör hela din tillvaro. Mina stuff är till exempel Podden, smälla igen porten och småspringa ner för backen till bussen med solen i ögonen och musiken i öronen, min säng, hela mitt rum där jag kan göra vad som helst, min gitarr där alla känslor får toner, ord och uttryck, dansen, mina vänner, trots upp och nergångar, min sommar, min vinter, min höst, min födelsedag och min vår. Allting som får mig att le och allting i det där stora spindelnätet av minnen som man kan titta tillbaka på, bara för att hålla fast sig vid någonting, slippa leta efter meningen med livet när man har alla stuff med sig med allting man behäver. Vad skulle jag vara utan dom...
Never loose your stuff!
J
The stuff confession
Stuff är allt som du har omkring dig som du kanske inte ens tänker på att du har, men som bara finns där och gör hela din tillvaro. Mina stuff är till exempel Podden, smälla igen porten och småspringa ner för backen till bussen med solen i ögonen och musiken i öronen, min säng, hela mitt rum där jag kan göra vad som helst, min gitarr där alla känslor får toner, ord och uttryck, dansen, mina vänner, trots upp och nergångar, min sommar, min vinter, min höst, min födelsedag och min vår. Allting som får mig att le och allting i det där stora spindelnätet av minnen som man kan titta tillbaka på, bara för att hålla fast sig vid någonting, slippa leta efter meningen med livet när man har alla stuff med sig med allting man behäver. Vad skulle jag vara utan dom...
Never loose your stuff!
J
Alright I confess!
I dagens samhälle ska allting vara likadant, alla ska se likadana ut, allt ska vara rättvist, det ska inte finnas skillnader mellan olika kulturer, män och kvinnor, vuxna och barn... Alla ska vara lika mycket värda. Som om alla skillnader ska suddas ut.
Och misstolka mig inte nu, rättvisa och jämställdhet i all ära, men ibland skadar det väll inte att vara lite politisk inkorrekt. Som att vara blond till exempel. Dumma blondiner är ju nästan inte okej längre i dagens samhälle. Man ska vara djup, lyssna på Lars Winnerbäck och bry sig om klimathotet. Ja det finns så mycket som ska vara politiskt korrekt att säga och tycka. Mångfalden är ju bra, även de dumma blondinerna som en del bara vill ska försvinna från jordens yta, vad skulle hända med ekosystemet då. Vilka skulle alla innebandykillar hänga efter då? Och vilka skulle bli offer för dom?
Som när jag satte på radion och hörde JoJo - Too little too late och tänkte yes jag älskar den här låten, fast det är inte riktigt okej. Allt ska vara Indie, man får inte tycka om Britney Speas... Ta Chris Crocker till exempel, världens egna Britneyfanatiker, hur många tar honom på så stort allvar, även fast han har en hel del bra saker att säga om jag får säga det själv.
Anyway, så här är det. Jag älskar Too little too late, jag gillar allt i den, allt ifrån den ackustiska gitarren i introt till texten: "I'm gonna say this now, your chans has come and gone and you know, it's just a little too late a little too wrong, and I can't wait." Och man ska inte sitta och rocka loss till största girlpower-dump-the-player-låt. Inte om man är smart, brunett som går i ett par converse skor med The killers i öronen. So i confess. I LOVE JOJO!
Så brudar runt i världen, även fast det är så väldigt coolt just nu att vara feministisk Inderockare - kom ut ur garderoben! Be girly, put that girlpower on, spice up your life och sätt på JoJo på högsta volym!
That's all! J
Happy ever after
Happy ever after
Hur många har sett en söt kärleksfilm när skådespelaren springer ut i natten efter den sanna kärlek som vänder sig om och kastar sig in i hennes armar. Hur många lyckliga slut finns det inte?
Som när Amanda för första gången fäller en tår hoppar ur taxin och springer tillbaka och lever lycklig i alla sina dagar med snygga Jude Law i the holiday. Eller när Bridget Jones springer ut i regnet med två killar som slåss om henne innan hon till slut får the good guy. Ni fattar poängen...
Saken är att livet inte är fullt så glamoröst. Man kommer inte hem till ett gulligt meddelande på telefonsvararen som någon snygging suttit och spelat in hela kvällen, full av ånger, bönandes för en andra chans. Man blir inte jagad av honom på en motorcykel när man tar bussen och åker därifrån.
Jag känner mig helt enkelt lite lurad, vem gör dem här filmerna och serierna, vem ger oss stackars små vanliga människor hoppet om ett happily ever after? När jag tar bussen någonstans mitt i natten är det ingen som kommer springades i regnet med en snyggt ihopskrivet "Förlåt-mig-tal". Istället möts man av någon som stirrar ner i marken och inte har någonting att säga. Och där sitter man och tänker på allt som Cameron Diaz, Bridget Jones, Marissa Cooper och Lindsay Lohan skulle ha sagt, eller hur dem skulle ha gett killen en fet bitch slap och gått därifrån med huvudet högt, sagt att jag aldrig mer vill se dig innan sluttexterna börjar rulla till någon girlpower låt.
Mitt Happy Ending slutade med någonting mer i stil med, jaha, okej?! Sedan går livet vidare, inte till någon sluttext med Girlpower låt utan mer i förvirring på grund av alla dem där filmerna och allt som hade föreställt sig att man skulle ha sagt. Och sedan efter en tid rinner allting som fanns kvar ut i sanden.
This is my confession. Det finns inget Moviestar/Bridget jones slut. Bridget Jones skulle ha gjort det bra, hon skulle ha dissat the bad guy på ett riktigt divigt sätt och sedan levt lyckligt med the good guy.
Gud va patetiska vi är då, vi tjejer som sätter sig på en buss mitt i natten med Hollywoodbilderna i huvudet.
Ingenting är Happy ever after...
Over and out - J
Hur många har sett en söt kärleksfilm när skådespelaren springer ut i natten efter den sanna kärlek som vänder sig om och kastar sig in i hennes armar. Hur många lyckliga slut finns det inte?
Som när Amanda för första gången fäller en tår hoppar ur taxin och springer tillbaka och lever lycklig i alla sina dagar med snygga Jude Law i the holiday. Eller när Bridget Jones springer ut i regnet med två killar som slåss om henne innan hon till slut får the good guy. Ni fattar poängen...
Saken är att livet inte är fullt så glamoröst. Man kommer inte hem till ett gulligt meddelande på telefonsvararen som någon snygging suttit och spelat in hela kvällen, full av ånger, bönandes för en andra chans. Man blir inte jagad av honom på en motorcykel när man tar bussen och åker därifrån.
Jag känner mig helt enkelt lite lurad, vem gör dem här filmerna och serierna, vem ger oss stackars små vanliga människor hoppet om ett happily ever after? När jag tar bussen någonstans mitt i natten är det ingen som kommer springades i regnet med en snyggt ihopskrivet "Förlåt-mig-tal". Istället möts man av någon som stirrar ner i marken och inte har någonting att säga. Och där sitter man och tänker på allt som Cameron Diaz, Bridget Jones, Marissa Cooper och Lindsay Lohan skulle ha sagt, eller hur dem skulle ha gett killen en fet bitch slap och gått därifrån med huvudet högt, sagt att jag aldrig mer vill se dig innan sluttexterna börjar rulla till någon girlpower låt.
Mitt Happy Ending slutade med någonting mer i stil med, jaha, okej?! Sedan går livet vidare, inte till någon sluttext med Girlpower låt utan mer i förvirring på grund av alla dem där filmerna och allt som hade föreställt sig att man skulle ha sagt. Och sedan efter en tid rinner allting som fanns kvar ut i sanden.
This is my confession. Det finns inget Moviestar/Bridget jones slut. Bridget Jones skulle ha gjort det bra, hon skulle ha dissat the bad guy på ett riktigt divigt sätt och sedan levt lyckligt med the good guy.
Gud va patetiska vi är då, vi tjejer som sätter sig på en buss mitt i natten med Hollywoodbilderna i huvudet.
Ingenting är Happy ever after...
Over and out - J
Confessions 5
Singlar - Den nya förtryckta samhällsgruppen
Våren har på riktigt slagit ut och kärleken finns överallt. En kul sak för två av mina vänner är att dom båda införskaffat sig en varsin pojkvän och får nu en jättebomb med kärlek varje dag. Mindre kul är det för de desperata typerna som springer runt i vårsolen, visst dom trippar runt ganska vackert med små söta skor men de är ensamma. Jag menar singlarna. Den typen av singlar som festar varje helg, fredag&lördag, med den ständiga pressen att man måste ragga upp någon varje helg för att över huvud taget få någon form av bekräftelse.
Jag insåg igår när jag ringde min kompis för att kolla planer för kvällen att jag verkligen är "singel" och att singlar, även om man kan tro det, inte räknas in i vissa sammanhang. Mina två bästa vänner satt nämligen hemme med sina prinsar och hade en mysig kväll i soffan, mm typ en "pargrej" och där i den soffan med dom fick man ju inte sitta om man var singel. Hur skulle det se ut? Tredje hjulet är ju aldrig kul att vara. Vad hände med den gamla goda tiden då vi satt alla brudar tillsammans och snackade killar, skit och tjejgrejer i den där soffan? Allting ersattes med mysiga hemmakväller med pojkvännen medans vi som inte har någon att sitta hemma i soffan med måste tvinga sig själv ut varje helg för att inte känna sig helt misslyckad!
Jag insåg i det där telefonsamtalet att jag verkligen är singel och oinbjuden till deras lilla "pargrej". Därimot så bjöd mina vänner med mig på fest i helgen istället, Tyresöfest = desperata människor som dricker för mycket och hamnar efter många tappra försök i något hörn med en lika desperat packad människa. Antar att det är sådana inbjudningar som gäller numera. Mysiga hemmakvällar är en pargrej men du får gärna hänga med på hemmafest i helgen med tre tusen männsikor man aldrig träffat förut, inte alls lika mysigt ju!
"No offence Jenny men du är liksom singel" - J
Våren har på riktigt slagit ut och kärleken finns överallt. En kul sak för två av mina vänner är att dom båda införskaffat sig en varsin pojkvän och får nu en jättebomb med kärlek varje dag. Mindre kul är det för de desperata typerna som springer runt i vårsolen, visst dom trippar runt ganska vackert med små söta skor men de är ensamma. Jag menar singlarna. Den typen av singlar som festar varje helg, fredag&lördag, med den ständiga pressen att man måste ragga upp någon varje helg för att över huvud taget få någon form av bekräftelse.
Jag insåg igår när jag ringde min kompis för att kolla planer för kvällen att jag verkligen är "singel" och att singlar, även om man kan tro det, inte räknas in i vissa sammanhang. Mina två bästa vänner satt nämligen hemme med sina prinsar och hade en mysig kväll i soffan, mm typ en "pargrej" och där i den soffan med dom fick man ju inte sitta om man var singel. Hur skulle det se ut? Tredje hjulet är ju aldrig kul att vara. Vad hände med den gamla goda tiden då vi satt alla brudar tillsammans och snackade killar, skit och tjejgrejer i den där soffan? Allting ersattes med mysiga hemmakväller med pojkvännen medans vi som inte har någon att sitta hemma i soffan med måste tvinga sig själv ut varje helg för att inte känna sig helt misslyckad!
Jag insåg i det där telefonsamtalet att jag verkligen är singel och oinbjuden till deras lilla "pargrej". Därimot så bjöd mina vänner med mig på fest i helgen istället, Tyresöfest = desperata människor som dricker för mycket och hamnar efter många tappra försök i något hörn med en lika desperat packad människa. Antar att det är sådana inbjudningar som gäller numera. Mysiga hemmakvällar är en pargrej men du får gärna hänga med på hemmafest i helgen med tre tusen männsikor man aldrig träffat förut, inte alls lika mysigt ju!
"No offence Jenny men du är liksom singel" - J
Confession 4
Time and space
Tid är någting som man har på en klocka runt armen. Jag har ingen klocka, det är ingen idé att försöka kontrollera tiden eller tro sig kontrollera den genom att ha den runt armen. Tid är precis som utrymme någonting som man har för mycket eller för lite av. Jag har en tom lägenhet, men jag känner mig ensam, jag har en ledig dag från skolan men har ingenting att göra, ikväll kommer jag ha för mycket att göra och för många människor runt omkring mig.
Vad är det med tid och utrymme som aldrig riktigt kan vara vår vän. Många säger jag behöver tid att tänka, kan vi ta en paus? Eller jag behöver dig här, kan du inte komma hit? När man är milifrån varandra borde man sakna varandra, eller så glömmer man varandra?! När man är lite tid ifrån varandra borde man få tid till andra saker, men man spenderar ändå all tid med att sakna varandra?! Vad är det med tid och utrymme som aldrig kyckas passa? Även om klockan är klockan passar och lägenheten är skitsnygg?
Jag tror tvåtusentalets generationer har missuppfattat allting. VI tror att vi kan kontrollera allting: tiden, vädret, känslor... Någonting inom oss, datagenerationens barn, har svårt att acceptera naturens gång, att vi inte kan kontrollera allt. En del saker är övernaturliga och en del saker ligger inte i våra händer, ödet?! Var det lättare att ta saker lite som det kommer för två tusen år sedan, när ens överlevnad var beroende på en skörd som enbar vädergudarna kunde kontrollera? Vi kanske alla är kontrollfreaks? Julia min lilla grisiplutt är det största kontrollfreaket av oss alla: Jenny på fredag ska jag äta en kexchoklad!! Okej det där är bara sjukt!
Men ändå så är ingenting tillräckligt, man blir aldrig nöjd (var tvungen att ta en paus, sitter ute och skriver och vart nyss attakread av en spindel, jag överlevde!). När du är nära mig vill jag att du ska komma ännu närmare. Och när du inte är här vill jag att du ska komma hit, samtidigt som tanken på att du skulle vara här just nu är lite skrämmande.
Det är som den där känslan att du vill se allting i hela världen, men vart du än kommer så vill du bort, du vill bara vara någon annan stans?
Finns det ens i en människas natur att vara nöjd. Just den animaliska instinkten kanske aldrig utvecklades hos människorna. Den animaliska instinkten kanske inte finns hos något djur över huvud taget?!
När ska människorna sluta jobba så hårt för att få allt de vill ha och bara vara nöjda med det dom lyckats åstakomma hittills?
J
Tid är någting som man har på en klocka runt armen. Jag har ingen klocka, det är ingen idé att försöka kontrollera tiden eller tro sig kontrollera den genom att ha den runt armen. Tid är precis som utrymme någonting som man har för mycket eller för lite av. Jag har en tom lägenhet, men jag känner mig ensam, jag har en ledig dag från skolan men har ingenting att göra, ikväll kommer jag ha för mycket att göra och för många människor runt omkring mig.
Vad är det med tid och utrymme som aldrig riktigt kan vara vår vän. Många säger jag behöver tid att tänka, kan vi ta en paus? Eller jag behöver dig här, kan du inte komma hit? När man är milifrån varandra borde man sakna varandra, eller så glömmer man varandra?! När man är lite tid ifrån varandra borde man få tid till andra saker, men man spenderar ändå all tid med att sakna varandra?! Vad är det med tid och utrymme som aldrig kyckas passa? Även om klockan är klockan passar och lägenheten är skitsnygg?
Jag tror tvåtusentalets generationer har missuppfattat allting. VI tror att vi kan kontrollera allting: tiden, vädret, känslor... Någonting inom oss, datagenerationens barn, har svårt att acceptera naturens gång, att vi inte kan kontrollera allt. En del saker är övernaturliga och en del saker ligger inte i våra händer, ödet?! Var det lättare att ta saker lite som det kommer för två tusen år sedan, när ens överlevnad var beroende på en skörd som enbar vädergudarna kunde kontrollera? Vi kanske alla är kontrollfreaks? Julia min lilla grisiplutt är det största kontrollfreaket av oss alla: Jenny på fredag ska jag äta en kexchoklad!! Okej det där är bara sjukt!
Men ändå så är ingenting tillräckligt, man blir aldrig nöjd (var tvungen att ta en paus, sitter ute och skriver och vart nyss attakread av en spindel, jag överlevde!). När du är nära mig vill jag att du ska komma ännu närmare. Och när du inte är här vill jag att du ska komma hit, samtidigt som tanken på att du skulle vara här just nu är lite skrämmande.
Det är som den där känslan att du vill se allting i hela världen, men vart du än kommer så vill du bort, du vill bara vara någon annan stans?
Finns det ens i en människas natur att vara nöjd. Just den animaliska instinkten kanske aldrig utvecklades hos människorna. Den animaliska instinkten kanske inte finns hos något djur över huvud taget?!
När ska människorna sluta jobba så hårt för att få allt de vill ha och bara vara nöjda med det dom lyckats åstakomma hittills?
J
Confession 3
Falla fritt
Den ultimata känslan av frihet måste vara att falla fritt, antingen vetskapen om att man kan falla och bli fångad och den tryggheten man kan känna, eller att ha modet att falla fritt utan vetskap om hur man landar. För vem kan säga att den där tryggheten man trodde fanns går att lita på? Kan man lägga det i någon annans händer? Tänk vilken katastrof det skulle bli om du släpper allt och faller och ingen fångar dig.
Du kan ju välja själv, du kanske mår bra av att inte veta hur du ska landa, du kanske njuter av spänningen och känslav av att lägga livet i ödets händer. Eller så kanske du mår bra av att tro att du när som helst kan släppa taget och falla men i smyg har du alltid fallskärmen på ryggen då du innerst inne vet att du inte kan lite på att bli fångad (även om han säger att han finns där "bullshit").
Så min confession: jag tilhhör nog den där sista typen som hänger, ibland med båda händerna men ganska ofta lite ostabilt i ena handen. Jag har ju min fallskärm på ryggen, alltid! Jag har ramlat och slagit mig ganska hårt (frågan är om jag igentligen rest mig upp igen).
Jag gillar att leka med tanken att någon skulle stå och fånga mig om jag släppte taget, och vi skulle hålla i varandra, men innerst inne så vet jag att det krävs mycket för att jag ska släppa taget. Fast visst jag skulle nog vilja försöka!
Jag har ju trots allt fallskärmen på...
Confession 2
Ikeabarn
När man sitter på morgonbussen, rusningstrafik i Stockholm, himlen är tråkigt grå och regndroppar sitter på bussens fönster. Säger som Winnerbeck, tandläkarväder. Vad är det med oss Svenskar, vi sitter på våra SL bussar eller i våra Volvobilar på väg till ett kontor eller en skola. Bara sura miner, bara stressade människor. Hur chockad skulle inte bli om satte sig brevid dig på bussen (trots att du tjockat upp dig så mycket som det går för att få ha båda säterna för dig själv) och glatt säger hej, presenterar sig och frågar vart du är på väg och hur du mår? Men hur mysigt skulle det inte vara om svenskarna kunde släppa ikealivet, tandläkarstämningen och vara lite öppna och glada?...
So here's my confession. Jag är ett ikeabarn, jag hatar när nån sätter sig brevid mig på bussen, jag skulle aldrig börja prata med nån på tunnelbanan och jag tar mig igenom dagen och åker hem till mina ikeamöbler. Samma möbler som alla andra har, bara att alla är lite felmonterade eller feltillverkade. Men jag tycker det är sjukt skönt ibland att vara ett ikeabarn, sitta på bussen, unna sig 20 minuter ensamhet på morgonen utan att behöva le och vara trevlig. Så upp i morgon, till tandläkarväder och ikeabarn, Sverige sucks sometimes....
J
När man sitter på morgonbussen, rusningstrafik i Stockholm, himlen är tråkigt grå och regndroppar sitter på bussens fönster. Säger som Winnerbeck, tandläkarväder. Vad är det med oss Svenskar, vi sitter på våra SL bussar eller i våra Volvobilar på väg till ett kontor eller en skola. Bara sura miner, bara stressade människor. Hur chockad skulle inte bli om satte sig brevid dig på bussen (trots att du tjockat upp dig så mycket som det går för att få ha båda säterna för dig själv) och glatt säger hej, presenterar sig och frågar vart du är på väg och hur du mår? Men hur mysigt skulle det inte vara om svenskarna kunde släppa ikealivet, tandläkarstämningen och vara lite öppna och glada?...
So here's my confession. Jag är ett ikeabarn, jag hatar när nån sätter sig brevid mig på bussen, jag skulle aldrig börja prata med nån på tunnelbanan och jag tar mig igenom dagen och åker hem till mina ikeamöbler. Samma möbler som alla andra har, bara att alla är lite felmonterade eller feltillverkade. Men jag tycker det är sjukt skönt ibland att vara ett ikeabarn, sitta på bussen, unna sig 20 minuter ensamhet på morgonen utan att behöva le och vara trevlig. Så upp i morgon, till tandläkarväder och ikeabarn, Sverige sucks sometimes....
J
Confession 1
Hur många har inte hört det där om att det är rädslor som håller oss tillbaka. Det du kan få stöter du bort och det du inte kan få vill du ha mest av allt. Den du skulle kunna ha ett förhållande med stöter du bort och den du inte kan ha ett förhållande med vill du ha mest av allt. Rädslor hindrar oss från att falla, rädslan av att ramla och slå sig håller oss uppe i en tråd. Men om man aldrig hoppar ut över kanten så vet man ju inte var man kommer landa? Man kan slå sig riktigt illa, men man kan ju också landa i en fluffig hästens säng med massor med kuddar och en Calvin Klein modell! Frågan är om det är värt att chansa? Ofcourse it is! Om man landar den där fluffiga sänger så är lyckan värd allt, även om den är kort eller långvarig. Och om man skulle slå sig så skulle det bara göra en starkare. So here's my confession...
Jag är rädd! Jag erkänner, och jag orkar inte göra något åt saken. Jag kastar mig inte ut över klippavsatser´det är bara så det är... Vet att jag borde göra det, chansa! Men visst, jag är en av dom där rädda som aldrig riktigt får ut 100% av någonting, that's my confession. Så jag antar att jag aldrig kommer hamna i en fluffig säng med Ljungberg... Illa, jävligt illa...